Dagarna gick sin lilla gång.

Jag hörde av dom Engelska utredarna angående vad jag egentligen hade uppfattat inne på puben och ute på parkeringsplatsen angående det misstänkte försöktet till kidnappning och händelsen som slutligen tagit förövarens liv.

Jag sa som det var.

Jag tyckte flickan hade sett påverkad ut i puben och faktist vart på väg efter dom för att kolla så hon var ok när lamporna hade börjat explodera.

När jag väl kom till parkeringsplatsen var det svårt att få nåt riktigt grepp om vad som egentligen hände med tanke på alla chockerade människor och att jag själv var chockad.

Men så vitt jag hade uppfattat händelsen så hade han försökt få in henne i bilen och att hon gjort motstånd men vad som sen fick bilen att komma i rullning visste jag inte för vid det tillfället uppfattade jag det som att flickan låg på marken.

Med tanke på den bevisning som redan fanns ansåg dom att det inte fanns någon anledning för mig att åka ner till englad och hade dom fler frågor skulle dom höra av sig men det var inte troligt.

Utöver det så var det rätt mycket vardag.

Att jobba på dagiset var allt jag kunnat önska och lite till.

Xtra jobbet för förlaget gick utmärkt och jag fick allt fler kreativa uppdrag där så småningom oxå fick mer att säga till om.

Så kom huvudvärken.

Det var inte så mycket att prata om till en början..

Jamenar.. Lite huvudvärk har ju ingen dött av.

Men den ville inte släppa.

Både jag själv och min familj antog att det var sviterna efter hela englandsäventyret och att jag bara behövde komma tillbaka till fasta rutiner, dricka och sova ordentligt så skulle jag snart vara mitt vanliga själv igen.

Men trots det fortsatte den.

Och blev värre.

Jag fick börja ta tabletter för att orka igeom dagen.

Alltså inga tunga tabletter utan bara panodil.

Det hjälpte för stunden.

Men då började mardrömmarna.

Jag minndes dom sällan när jag vaknade utan det var små glimtar här och var jag minndes.

Skog.

Mörker.

En hemsk blick.

Och ibland kunde jag ha ett fruktansvärt skrik i öronen när jag vaknade.

Jag blev blek och gick ner i vikt.

Jag kände mig snäsig på jobbet vilket gav mig fruktansvärd ångest med tanke på att det är barn jag jobbar med.

Jag träffade Hanna och Harriet på fiket.

Jag berättade för dom vad jag "egentligen" hade upplevt när baren började brinna.

Varken Hanna eller Harriet visste vad jag hade sett.

Naturligtvis berättade jag inte ALLT som hade hänt.

Hanna tittade på mig och tyckte att det var ju en förklaring till min huvudvärk.

Dom tyckte jag skulle prata med någon om mina drömmar och vad som hade hänt.

Att se någon nästan bli bortförd, sen se en man dö som till råga på allt är en seriemördare samtidigt som en bar brinner..

Hallå liksom...

Jag var lite skeptisk men jag gjorde som dom sa.

Det var skönt att få prata av sig.

Jag berättade oxå att jag sett honom dö och inte kunnat röra mig. (Sa förstås inte att det var en av dom döda flickorna som hållit fast mig).

Hon förstod och kom med insiktsfulla kommentarer.

Jag började slappna av.

Verkade som om huvudvärken skulle ge med sig.

Men så en kväll när jag var med familjen på middag så svimmade jag.

Fullkomligt utmattad.

Jag fördes till sjukhus men dom kunde inte hitta något.

Jag blev sjukskriven en vecka och fick sömntabletter.

Jag har alltid avskytt tabletter.

Har jag inte väääldigt ont i huvudet eller ont i halsen så tar jag inte ens en panodil.

Men jag var så trött.

Både läkaren som skrev ut dom och hon som jobbade på apoteket försäkrade mig om att tabletterna var så ofarliga som det bara gick att få och att jag inte skulle åka på några större biverkningar.

Så den kvällen bet jag i det sura äpplet.

Jag tog en tablett till ett glas vatten och lade mig för att sova.

Förhoppningsvis skulle jag vara pigg och utvilad för första gången på länge.

Jag hade fel.