Jag kände mig alldeles iskall i kroppen.

Precis när Hämtarna hade nått fram till henne hade hon sagt en sista sak.

-Jag var inte ensam.

Herregu, det fanns fler offer.

Jag satt fastfrusen på bänken i säkert två livstider.

I verkligheten var det kanske några minuter.

Plötsligt spyr jag bara.

Jag spyr och gråter tills jag är alldeles tom.

Jag måste ringa polisen.

Jag måste ringa polisen.

JAG MÅSTE RINGA POLISEN!

Jag hade lovat henne.

Och om det ligger fler våldtagna och mördade kvinnor/flickor där ute.

Herregu..

Jag frös.

Jag svettades.

Jag skakade.

Jag skrek rakt ut.

Sen tog jag ett djupt andetag.

Jag måste ringa polisen.

Jag kan inte låta dom ligga där ute.

Darrande tog jag mig fram till en teleautomat och slog numret till polisen.

Jag vet inte riktigt vad jag sa.

Men jag sa nåt om att jag hade hört killen mumla för sig själv innan han försökte släpa med sig flickan.

Nåt om en plats där dom skulle få vara ostörda (och så nämnde jag platsen som hon hade gett mig.)

Jag sa att han hade haft en otäck glimt i ögonen när han hade sagt d.

När dom frågade om mitt namn sa jag att jag ville vara anonym och la på.

Tänk om dom inte skulle bry sig?

Tänk om dom trodde att "jag" på nåt sätt är inblandad.

Tänk om dom inte hittas?

Jag höll mig lite ifrån dom andra resten av natten.

Jag skyllde på att jag hade druckig lite för mycket och inte mådde så bra.. Vilket var delvis sant iallafall.

När vi var tillbaka på vandrarhemmet och vi hade lagt oss så vaknar jag en stund senare av att Hanna öppnar rummet för att se hur jag mådde..

Omtänksam som hon är kom hon med en hink och ett glas vatten.

Jag låtsades sova.

Hon trodde mig inte.

Följande dag vanade jag med en fruktansvärd huvudvärk.

Men det var jag inte ensam om.

Dom flesta kände sig lite slitna efter nattens avskeds festande.

Och nu var det bara att packa ihop och åka hem igen.

Grejjerna skulle skickas och vi skulle ta flyget hem.

Jag har alltid älskat att flyga.

Men idag var jag bara rastlös.

Jag gick av och an och surfade mellan radio och tv kanaler för att höra om dom hittat henne.

Dom andra var för upptagna för att märka att jag var konstig.

Och fick jag en blick så gav jag dom bara en attans vad jag är bakis min och så skrattade vi.

Men mitt skratt smakade falskt och galla.

När vi var på flygplatsen, bara några minuter innan det var dags att kliva ombord så kom äntligen nyheterna.

Det var en live sändning från platsen.

Tack vare att anonymt tips hade flera döda unga kvinnor hittats i ett skogsparti.

Dom visade bilder på ett flertal poliser som gick med hundar.

Och så får man se hur en massa poliser plötsligt ser väldigt upprörda ut.

En av kvinnorna har visat sig vara nätt och jämt vid liv!

Jag rusade in i närmsta badrum där jag stod framför spegeln och bara skakade.

En levde.

EN LEVDE!

Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle skratta eller gråta.

Tårarna vann.

En levde.

EN LEVDE.

Vi satte oss i planet och flög hem.