Flygresan gick bra och vips var vi hemma i lilla sverige igen.

Sommaren var över och vardagen tog över.

Dom flesta i Dont't shoot the rabbit gick tillbaka till sina utbildningar eller jobb och fick nöjja sig med att spela helger och vissa kvällar.

Harriet arbetade vidare med politiken och Hanna skulle plugga.

Själv fick jag två drömjobb på en gång nästan.

Till att börja med fick jag deltid på ett dagis i närheten.

Jag hade praktiserat hos dom tidigare.

Jag har alltid älskat barn så dagis är rena drömmen för mig.

Meeeen.. Blöjjorna hade jag kunnat klara mig utan haha.

Inte nog med det så hörde jag av förlaget i england som jag hade praktiserat hos under sommaren och dom hade lite små jobb åt mig oxå.

Vad kan jag säga annat än wow!

Jag menar nu inte att det bara gick att släppa allt som hade hänt i england bara så där.

Då ljuger jag.

Det tog tid.

Jag följde noga all information jag kunde hitta om om vad som nu kallades den värsta serie mördaren England hade sett sen Jack the ripper.

Tjejen dom hade hittat vid liv skulle få men för livet.. Men hon levde.

Det var ett mirakel enligt läkarna som interjuvades.

Hade hon hittats bara några timmar senare så hade hon vart en av dom döda, men nu istället var hon inte bara en överlevande utan oxå ett vittne som kunde berätta om vilket helvete dom hade utsatts för.

Och det var ingen trevlig bild hon målade upp.

Händelsen hade gjort henne så traumatiserad att hon hade utvecklat nervösa tics vilket förstärkte allvaret i hennes historia.

När hon vittnade om vad som hade hänt ryckte hon till varje gång hon skulle nämna HANS namn. Det såg ut som hon fick en örfil varje gång.

Man måste nog vara riktigt känslokall för att inte bli rörd av hennes viljestyrka och äcklas över att såna människor faktist finns, här, mitt ibland oss.

När hans arbetskompisar berättade om honom så var han som vilken "svensson" som helst.

Han var hjälpsam och trevlig. Var som oftast alltid i tid och sällan sjuk. Alltid lätt till skratt och bjöd gärna på en fika osv.

Han gillade foboll och guinnes.

En vanlig kille med andra ord.

Vad polisen hittade i hans lägenhet var någon helt annan än vad dom hade beskrivit.

Naturligtvis vid första anblicken så var hans lägenhet som vilken annan.

Helt ok möblerat. Inte pedantiskt städat kanske men verkligen ingen slarver heller.

Han hade en bokylla full i böcker om allt ifrån fotbolls historia till tom clancy.

Han hade foton på sin familj och tekningar som syskonbarn hade målat.

Men när dom hade öppnat en garderob i sovrummet hade dom hittat något helt annat.

Där fanns trasiga blodiga underkläder.

Avklippta hårslingor och även ett avklippt finger.

Foton fanns där oxå men dom fick man aldrig se, tack och lov.

OM han inte hade dött i den märkliga olyckan (olycka, jo visst) så trodde polisen att han skulle ha fortsatt i flera år till.

Dom var fortfarande intresserade av att komma i kontakt med det anonyma vittnet, (dvs jag) eller andra som kunde tänkas veta något.

Jag led lite med hans familj.

Det måste vara fruktansvärt att få reda på att ens son, bror, morbror, vän, någon man hade litat på och haft i ens närhet är ett monster.

Man fick se bilder på hans föräldrar.

Reportrarna var obarmhärtigt närgångna med sina kameror och påträngande frågor.

Hade dom verkligen inte kunnat gissa till sig vad han hade gjort?

Hur hade dom kunnat undgå att veta?

Försökte dom dölja sanningen?

Hans föräldrar såg så små och rädda ut.

Familjen till offren i sin tur såg både lättade (av att veta vad som hade hänt deras döttrar och inte behövde leva i ovisshet längre) men ilskan, saknade och den oerhörda sogen som dom måste kännas syntes i deras ansikten.

Deras små flickor var döda.

Dom hade ingen framtid längre.

Livet skulle föralltid vara förändrat för dom.

Mina föräldrar kunde knappt sluta krama mig efter dom hade hört vad som hade hänt.

En seriemördare.

Inte bara i samma land som där deras dotter just hade varit.

Utan på samma pub.

Samtidigt.

I deras ögon hade jag lika gärna kunnat vara ett av offren.

Hade det inte vart för att jag hade ett jobb att sköta och min egna lilla fina lägenhet så är jag säker på att mamma och pappa hade tvingat mig att flytta hem igen och då hade dom nog aldrig släppt ut mig.

Men livet är ju lite så när man tänker efter.

Man vet aldrig från ena dagen till den andra vad som kommer att ske.

Det behöver ju inte vara nåt så fruktansvärt som en mördare.

Behöver inte vara krig eller nån hemsk sjukdom.

Har man riktigt otur räcker d ju med att halka i duschen så är det över.

Nu menar jag ju inte att man ska gå omkring och vara rädd för allt.

På ett sätt tvärt om faktist.

Livet är NU.

Vad som händer i morgon vet vi inte än.

Så njut av livet.

Det ska iallafall jag göra.