Jag satta mig rätt upp i sängen, slog vilt omkring mig och lyckades nästan ramla ur sängen.

Jag flämtade efter luft.

Vilken fruktansvärd dröm.

Sen känner jag hur det fortfarande svider på benet.

Såret finns där och det sipprar lite blod.

Omtöcknat går jag ut i köket och plåstrar om mig.

På vägen passarar jag en spegel och ser till min stora förskräckelse hur jag har blåmärken runt halsen.

Förvirrad.

Rädd.

Och väldigt väldigt ARG!

Jag har inte bett om det här!

Jag gör en stor mugg snabbkaffe och går tillbaka till sängen.

Jag behöver fundera.

Jag behöver...

Jag vet inte vad jag behöver.

Men jag behöver nåt!

JAG KUNDE JU HA DÖTT!

Jag nästan ramlar ner i sängen och lyckas med nöd och näppa undvika att drälla ut kaffet som jag ställer på sängbordet.

Jag gömmer huvudet i händerna och snyftar till.

Jag känner en sval hand mot min kind.

Jason.

-Du är så stark, säger han.

-STARK???? JAG DOG NÄSTAN!

-Du är starkare än du tror, säger han. Hur många tror du skulle inse att det var en dröm som du gjorde och dessutom ta kontrollen?

-Fattar du hur rädd jag var?

-Ja, sa han.

-Varför gjorde ni inget? Ni bara lät han... Han... jag tog ett djupt andetag. Varför gjorde ni inget frågade jag tyst. Jag var rädd och ensam. Han kunde ha dödat mig.

-Vi kunde inte göra något förrän du hade släppt in oss. Vi har ingen kontroll över vad som händer i drömarnas värld.

-Så ni hade bara stått där och tittat på tills jag hade dött utan att lyfta ett finger? jag var bitter. jag var rädd. jag var förvirrad.

Han bara tittade på mig.

-Då vet man hur mycket man är värd sa jag med hård kall röst.

-Du är värd så mycket mer än du tror.. Och du är så mycket starkare än du tror.

-JAG VILL INTE VARA STARK, skrek jag. Jag har inte valt det här! Jag är ingen hjältinna i nån jävla bok!

Jag kunde ha dött på riktigt! Fattar du? Men det skiter väl du i.. Du är ju redan död. Nu var jag orättvis. Men jag hade fått hela mitt liv upp och nervänt och nästan dött. Och han hade bara stått där och tittat på.

Det fanns inget han kunde säga.

Allt jag hade sagt var sant.

Han tittade på mig.

Jag blängde på honom.

Han bara satt där och tog emot all "galla" jag hävde ur mig.

-Varför räddade du mig inte? frågade jag och titta ner i täcket.

-Jag kunde inte, försökte han förklara.. Men det innebär inte att vi inte ville. Men du var tvungen att rädda dig själv. Du var tvungen öppna dörren för oss. Och vi var redo.

-Hade du verkligen inte gjort nåt om jag inte klarat det själv? Hade du bara låtit mig dö? HADE DU BARA LÅTIT MIG DÖ?????

-Vi får inte göra något, sa han. Det är ditt liv och bara du kan avgöra ditt öde.

-BRA! sa jag hårt.. Då vet jag xakt hur mycket man är värd! Följ reglerna.. Om nån dör på vägen så what ever. Dom får skylla sig själv när dom har valt att dö? Är det så? Blir du mördad är det ditt eget fel? Brottslingarnas nya försvar.. Men dommaren.. det var ju hennes eget fel.. hon valde ju själv att dö.....

Han bara tog emot.

-Jag förstår att du är arg, började han.

-FÖRSTÅR DU, men OJ så bra.. Verkligen underbart att höra.. DU förstår att jag är arg... WOW.

Han tog tag i mig.

Tvingade mig att möta "hans blick"

Plötsligt såg jag honom som han måste ha sett ut en gång.

Gråblå ögon, brunt hår med aningen självfall och en mun som såg ut att ha lätt för att le.

Men nu såg ögonen ut som en himmel just innan det börjar åska. Jag såg hur ledsen han var. Jag kunde se hur han led för min skull. Jag kunde se honom.

-Förstår du inte hur mycket jag hade velat hjälpa dig bara jag hade kunnat? hans röst var sorgsen.

Vi var tvungna stå där ute och titta på medan han plågade dig utan att kunna göra något.. Men dörren var stängd för oss.. Det var din dröm och bara du kunde släppa in oss.. Vi KAN inte tränga oss in i drömmar, du måste släppa in oss.. Ibland kan det ske omedvetet men just den natten var inte så.. Dörren var stäng tills du valde att öppna den.

Jag lyssnade.

Jag förstod.

Jag ville inte förstå men jag gjorde det.

Men hur skulle jag orka leva så här? Jag är ingen hjältinna i en bok som orkar hur mycket som helst. Jag är bara jag. Jag är människa! Kött och blod. Såra mig och jag gråter, stick mig med en kniv och jag blöder. Mörda mig och jag DÖR! Jag vill inte dö.  Jag vill bara leva, vara lycklig med mina vänner.. Hitta någon att älska som älskar mig.. Skaffa barn.. Måla och kanske tom skriva.. vem vet? Men att se spöken och onda andar som kan klampa in i mina drömmar hur som helst?

-Jag är ingen hjältinna, sa jag.

-Det är du för mig.

-Jag orkar inte det här.

-Du är så mycket starkare än du tror.

-Jag vet inte vem jag är längre.

-Du är precis den du ska vara. Det kan varken jag eller någon annan ändra på.

-Ska du gå nu?

Han tittade på mig. Nu var han ansiktslös igen.

-Du vet vart du hittar mig..

Förresten.. Jag heter Jens.