Flygresan gick bra och vips var vi hemma i lilla sverige igen.

Sommaren var över och vardagen tog över.

Dom flesta i Dont't shoot the rabbit gick tillbaka till sina utbildningar eller jobb och fick nöjja sig med att spela helger och vissa kvällar.

Harriet arbetade vidare med politiken och Hanna skulle plugga.

Själv fick jag två drömjobb på en gång nästan.

Till att börja med fick jag deltid på ett dagis i närheten.

Jag hade praktiserat hos dom tidigare.

Jag har alltid älskat barn så dagis är rena drömmen för mig.

Meeeen.. Blöjjorna hade jag kunnat klara mig utan haha.

Inte nog med det så hörde jag av förlaget i england som jag hade praktiserat hos under sommaren och dom hade lite små jobb åt mig oxå.

Vad kan jag säga annat än wow!

Jag menar nu inte att det bara gick att släppa allt som hade hänt i england bara så där.

Då ljuger jag.

Det tog tid.

Jag följde noga all information jag kunde hitta om om vad som nu kallades den värsta serie mördaren England hade sett sen Jack the ripper.

Tjejen dom hade hittat vid liv skulle få men för livet.. Men hon levde.

Det var ett mirakel enligt läkarna som interjuvades.

Hade hon hittats bara några timmar senare så hade hon vart en av dom döda, men nu istället var hon inte bara en överlevande utan oxå ett vittne som kunde berätta om vilket helvete dom hade utsatts för.

Och det var ingen trevlig bild hon målade upp.

Händelsen hade gjort henne så traumatiserad att hon hade utvecklat nervösa tics vilket förstärkte allvaret i hennes historia.

När hon vittnade om vad som hade hänt ryckte hon till varje gång hon skulle nämna HANS namn. Det såg ut som hon fick en örfil varje gång.

Man måste nog vara riktigt känslokall för att inte bli rörd av hennes viljestyrka och äcklas över att såna människor faktist finns, här, mitt ibland oss.

När hans arbetskompisar berättade om honom så var han som vilken "svensson" som helst.

Han var hjälpsam och trevlig. Var som oftast alltid i tid och sällan sjuk. Alltid lätt till skratt och bjöd gärna på en fika osv.

Han gillade foboll och guinnes.

En vanlig kille med andra ord.

Vad polisen hittade i hans lägenhet var någon helt annan än vad dom hade beskrivit.

Naturligtvis vid första anblicken så var hans lägenhet som vilken annan.

Helt ok möblerat. Inte pedantiskt städat kanske men verkligen ingen slarver heller.

Han hade en bokylla full i böcker om allt ifrån fotbolls historia till tom clancy.

Han hade foton på sin familj och tekningar som syskonbarn hade målat.

Men när dom hade öppnat en garderob i sovrummet hade dom hittat något helt annat.

Där fanns trasiga blodiga underkläder.

Avklippta hårslingor och även ett avklippt finger.

Foton fanns där oxå men dom fick man aldrig se, tack och lov.

OM han inte hade dött i den märkliga olyckan (olycka, jo visst) så trodde polisen att han skulle ha fortsatt i flera år till.

Dom var fortfarande intresserade av att komma i kontakt med det anonyma vittnet, (dvs jag) eller andra som kunde tänkas veta något.

Jag led lite med hans familj.

Det måste vara fruktansvärt att få reda på att ens son, bror, morbror, vän, någon man hade litat på och haft i ens närhet är ett monster.

Man fick se bilder på hans föräldrar.

Reportrarna var obarmhärtigt närgångna med sina kameror och påträngande frågor.

Hade dom verkligen inte kunnat gissa till sig vad han hade gjort?

Hur hade dom kunnat undgå att veta?

Försökte dom dölja sanningen?

Hans föräldrar såg så små och rädda ut.

Familjen till offren i sin tur såg både lättade (av att veta vad som hade hänt deras döttrar och inte behövde leva i ovisshet längre) men ilskan, saknade och den oerhörda sogen som dom måste kännas syntes i deras ansikten.

Deras små flickor var döda.

Dom hade ingen framtid längre.

Livet skulle föralltid vara förändrat för dom.

Mina föräldrar kunde knappt sluta krama mig efter dom hade hört vad som hade hänt.

En seriemördare.

Inte bara i samma land som där deras dotter just hade varit.

Utan på samma pub.

Samtidigt.

I deras ögon hade jag lika gärna kunnat vara ett av offren.

Hade det inte vart för att jag hade ett jobb att sköta och min egna lilla fina lägenhet så är jag säker på att mamma och pappa hade tvingat mig att flytta hem igen och då hade dom nog aldrig släppt ut mig.

Men livet är ju lite så när man tänker efter.

Man vet aldrig från ena dagen till den andra vad som kommer att ske.

Det behöver ju inte vara nåt så fruktansvärt som en mördare.

Behöver inte vara krig eller nån hemsk sjukdom.

Har man riktigt otur räcker d ju med att halka i duschen så är det över.

Nu menar jag ju inte att man ska gå omkring och vara rädd för allt.

På ett sätt tvärt om faktist.

Livet är NU.

Vad som händer i morgon vet vi inte än.

Så njut av livet.

Det ska iallafall jag göra.

Jag kände mig alldeles iskall i kroppen.

Precis när Hämtarna hade nått fram till henne hade hon sagt en sista sak.

-Jag var inte ensam.

Herregu, det fanns fler offer.

Jag satt fastfrusen på bänken i säkert två livstider.

I verkligheten var det kanske några minuter.

Plötsligt spyr jag bara.

Jag spyr och gråter tills jag är alldeles tom.

Jag måste ringa polisen.

Jag måste ringa polisen.

JAG MÅSTE RINGA POLISEN!

Jag hade lovat henne.

Och om det ligger fler våldtagna och mördade kvinnor/flickor där ute.

Herregu..

Jag frös.

Jag svettades.

Jag skakade.

Jag skrek rakt ut.

Sen tog jag ett djupt andetag.

Jag måste ringa polisen.

Jag kan inte låta dom ligga där ute.

Darrande tog jag mig fram till en teleautomat och slog numret till polisen.

Jag vet inte riktigt vad jag sa.

Men jag sa nåt om att jag hade hört killen mumla för sig själv innan han försökte släpa med sig flickan.

Nåt om en plats där dom skulle få vara ostörda (och så nämnde jag platsen som hon hade gett mig.)

Jag sa att han hade haft en otäck glimt i ögonen när han hade sagt d.

När dom frågade om mitt namn sa jag att jag ville vara anonym och la på.

Tänk om dom inte skulle bry sig?

Tänk om dom trodde att "jag" på nåt sätt är inblandad.

Tänk om dom inte hittas?

Jag höll mig lite ifrån dom andra resten av natten.

Jag skyllde på att jag hade druckig lite för mycket och inte mådde så bra.. Vilket var delvis sant iallafall.

När vi var tillbaka på vandrarhemmet och vi hade lagt oss så vaknar jag en stund senare av att Hanna öppnar rummet för att se hur jag mådde..

Omtänksam som hon är kom hon med en hink och ett glas vatten.

Jag låtsades sova.

Hon trodde mig inte.

Följande dag vanade jag med en fruktansvärd huvudvärk.

Men det var jag inte ensam om.

Dom flesta kände sig lite slitna efter nattens avskeds festande.

Och nu var det bara att packa ihop och åka hem igen.

Grejjerna skulle skickas och vi skulle ta flyget hem.

Jag har alltid älskat att flyga.

Men idag var jag bara rastlös.

Jag gick av och an och surfade mellan radio och tv kanaler för att höra om dom hittat henne.

Dom andra var för upptagna för att märka att jag var konstig.

Och fick jag en blick så gav jag dom bara en attans vad jag är bakis min och så skrattade vi.

Men mitt skratt smakade falskt och galla.

När vi var på flygplatsen, bara några minuter innan det var dags att kliva ombord så kom äntligen nyheterna.

Det var en live sändning från platsen.

Tack vare att anonymt tips hade flera döda unga kvinnor hittats i ett skogsparti.

Dom visade bilder på ett flertal poliser som gick med hundar.

Och så får man se hur en massa poliser plötsligt ser väldigt upprörda ut.

En av kvinnorna har visat sig vara nätt och jämt vid liv!

Jag rusade in i närmsta badrum där jag stod framför spegeln och bara skakade.

En levde.

EN LEVDE!

Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle skratta eller gråta.

Tårarna vann.

En levde.

EN LEVDE.

Vi satte oss i planet och flög hem.

Konserten hade varit sååå lyckad.

När ljuset hade släkts efter sista låten hade publiken blivit helt galna.

Nu satt bandet och festade i baren och firade att "turnen" var över och imorgon var det dags att åka hem till kära lilla svergie igen.

Hanna höll på att packa ihop det sista av hennes scen prylar med Harriet och jag gick ut.

Kände att jag ville komma ifrån lite.

Blicken jag hade fått av Hanna tidigare hade gett mig en klump i magen som jag inte lyckades bli av med.

Men vad skulle jag säga till  henne?

Jag vet det inte var du som orsakade branden.

Det var ett spöke???

Nog för att hon älskar mig.

Men hon skulle ju låsa in mig och kasta bort nyckeln ifall jag kom med en sån historia.

Och jag hade ju egentligen inte "sett" nån.

Jag hade ju bara "kännt" en väääääldigt arg närvaro.

Vilket naturligtvis låter ännu mer koko.

Jag satt där ensam i mörkret på en bänk när jag ser en vacker ung kvinna komma gående.

När jag tittar närmare så ser hon "fel" ut på nåt sätt.

Hon verkar halta och hennes huvud liksom hänger på nåt sätt..

-R u allright? frågar jag på min knaggliga engelska.

Should i call for help?

-U can see me? Frågade hon men det var egentligen ett konstaterande. Hennes röst lät hes och skrovlig.

VARFÖR FÖRSÖKTE DU HINDRA MIG IGÅR? (ursäkta jag tar mig friheten att översätta samtalet till svenska men jag lovar er.. det blir bättre så här) Hon skrek åt mig.

Jösses det var spöket. Vad gör jag nu?

-Du hade kunnat skada nån, försvarade jag mig.

Du skadade nästan mina vänner för att inte tala om mig och publiken.

-Det var bara en som behövde oroa sig för mig! OCH DU FÖRSÖKTE RÄDDA HONOM!

-Vad skulle jag göra? Låta dig döda honom?

-Varför inte. HAN hade inga problem med att döda MIG! Hennes ansikte förvreds i ett hatiskt leende.

Men nu kan han inte skada nån igen.

-Är du säker på att det var han? Korkat jag vet men jag hade redan kastat ur mig frågan innan jag tänkte mig för.

-OM jag är säker? Hur jävla dum får du bli? Det är väl klart jag är säker. Du tror inte man minns när nån dödar en????

-Du hade kunnat skada flickan oxå, påpekade jag.

Hon fnös.

-Inte mer än vad HAN skulle ha gjort ifall jag inte hade stoppat honom.

DU VET INTE VAD HAN GJORDE MOT MIG!

Hon kom närmare.

Plötsligt är det som om nån sliter av hennes kjol.

Hennes trosor går sönder.

Ansiktet kastas plötsligt åt sidan och hon blöder från munnen.

Hon kvider. Eller är det jag som kvider?

Hennes jacka slits av så hårt att jag tror att hennes arm ska gå av.

En osynlig kniv skär av hennes bh mellan kuporna.

Uppenbarligen var han inte försiktig för det började rinna blod.

Det här händer inte.

Jag började må illa.

Under vad som verkade en livstid fick jag se hennes vackra unga kropp och själv förvandlas till nån sorts Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Men det var ohyggligt.

Hur kan man behandla nån så här?

Det började rinna blod längs insidan av hennes lår.

Fler knivsår dök upp.

Vid ett tillfälle verkade någon ha använt henne som en kombination av askkopp eller fotboll.

Nya sår och blåmärken dök upp allt eftersom.

Hon kom närmare och närmare.

Tårarna rinner längs mitt ansikte.

Jag kan knappt andas.

Hon måste ha varit så fruktansvärt rädd.

Jag sträcker ut min hand till henne men hon slår bort den.

Hon blänger på mig och tvingar mig att se ändå till slutet.

Jag ser två fruktansvärda märken dyka upp på hennes hals..

Det är händer.

Herregud.. Nån stryper henne!

Jag klarar inte mer.

Det smakar galla.

Jag kan höra hur hon rosslar.

Hon kämpar för att kunna andas.

Hennes ögon blir röda medan ansiktet får en obehaglig lila ton.

Hon klöser efter osynliga händer.

Jag kan höra hur fort hennes hjärta slår.

Det ekar i huvudet.

Sen slår det allt långsammare.

Jag kan höra henne flämta.

Och sen är det tyst.

Hon faller ihop i en hög på marken.

Det ser ut som om nån sparkar henne i bröstkorgen.

Hon får en spottloska i ansiktet.

Jag kan inte röra mig.

Jag känner mig förstenad.

Med ryckiga rörelser ställer hon sig upp.

-Han lät mig ligga som ett dött djur i en buske.

-Men polisen då? Det bultade i mitt huvud.

-"Men polisen då?" upprepade hon med en fnysning.

Dom sa till mina föräldrar att jag säkert hade rymt hemifrån.

-Har ingen hittat dig?

-Det är ingen som har brytt sig om att leta..

-Dina föräldrar då?

-Ja? Mina FÖRÄLDRAR DÅ? Hon skrek. Dom tror att jag har lämnat dom! Mamma gråter på nätterna och pappa är arg för att jag har gjort detta mot dom.

-Du kan inte nå dom? Jag tänkte att kunde hon nå mig så kanske hon kunde nå dom?

-Dom hör mig inte. Hon lät sorgsen.

-Vet du vart du finns? Jag kan ringa polisen och säga vart dom kan hitta dig.. Jag kan säga att du var med honom.

Hon sa inget men jag fick en adress i huvudet.

-Jag ska ringa polisen. Jag lovar.

Hon tittade på mig och sa inget.

Plötsligt känner vi hur luften tjocknar omkring oss.

Huvudet bultar lika hårt som om jag hade varit i en av Harriets trummor nu.

Fyra hämtare kliver fram.

Hon tittar trotsigt på mig.

- JAG ÅNGRAR INGENTING!

Sen för dom bort henne.

Dom följande dagarna var i fullständigt kaos.

Utredningar.

Laga trasiga instrument.

Hanna fick sin kompetens ifrågasatt och var alldeles förstörd.

Två spelningar blev inställda när dom tvivlade på säkerheten.

Pressen jagade oss.

Ville utmåla Hanna som nån omogen barnunge som inte borde komma i närheten av nåt elektroniskt.

Hanna var förkrossad.

Och jag skämdes.

Jag kunde inte säga vad jag hade sett.

Hur skulle nån kunna tro mig?

Jag försökte övertyga henne om att det inte var hennes fel.

Hon tittade gav mig en märklig blick och jag rodnade.

Hon sa inget.

Men det gjorde hennes blick.

Naturligtvis visade utredningen som gjordes att Hanna inte på något sätt hade med branden att göra.

Även OM nåt av hennes system hade vart felaktiga så låg dom inte på samma säkringar osv för att lamporna skulle ha xploderat som dom hade gjort.

Allt dom kunde konstatera var att det hade skett nån sort xtrem överbelastning men dom hittade aldrig nån orsak.

Konstigt va???

Hur som helst var våran tid i england snart slut och vi förberedde oss för våran sista konsert innan hemresan.

Vi var både lättade och ledsna.

Sommaren i england hade var underbar trots allt.

Vi hade beslutat oss för att avsluta kvällen lite annorlunda.

I vanliga fall brukade dom avsluta med deras tyngsta politiska låt When all the angels have left, men ikväll skulle dom avsluta med en ny låt som vi hade skrivit under resan.

En hyllning till Ellen. Våran klasskompis som tog bort sig.

Vi kände oss nervösa.

Det var mycket mer folk än vanligt.

Vad är det dom säger? Det finns ingen negativ publicitet?

Hur som helst.

Det var fullkomligt fullpackat.

Jag satt i ett bord nära baren.. Perfekt koll över scenen.

Hanna var bakom och höll koll på allt..

Eftersom dom skulle sluta lite annorlunda var det endel att fixa.

Och så drog dom igång.

Dom öppnade med den starka "The hate machine" fortsatte med "Closed boarders, closed minds".

Publiken var vild och den syntes att bandet andades ut.

Sen var det dags för sista låten innan pausen.

Jenni Gii (sångerska och gittarist) drog igång "When all the angels have left".

When all the angels have left är en mörk bitter låt som handlar om hur människan fullständigt förstört jorden. Vi är korrupta, själviska, våldsamma och lever på en död ödslig planet som vi har skapat själva.

Änglarna har sett vårt destruktiva beteende och trots att dom försökt rädda oss så har vi inte lyssnat.

Och nu har dom övergett oss att leva i vår egen missär.

Hennes hesa/skrikiga röst passade den bittra låten perfekt.

Och sen var det dags för finalen.

-When all the angels have leeeeeeeft, hördes jennis hesa röst medan hon och Lenie Xp (den andra gittaristen) drog sig bakåt.

Ljuset på scen dämpades och blev blod rött.

Allt som syntes på scen var bassisten Åhman som stod på ena kanten med ett tuuuung bas melodi och Harriet på den andra med en virel trumma och slog en Marsh takt medan hon och Åhman allvarligt stod och marscherade på stället.

Bakom dom har det åkt ner en stor duk och i det blodröda skenet dyker det upp fruktansvärda bilder på krigshärjade länder, svältande barn, misshandlade kvinnor, döda kroppar medan den ena fruktansvärda statestiken efter den andra åker förbi.

Publiken är alldeles tysta.

Dom bara tittar.

Läser.

Och förfäras.

Eftersom vi är i england och inte i sverige så avslutas låten lite annorlunda än hemma.

Hemma avslutas den med orden;

It is time

2 make a change

Och under den deras web adress.

Eftersom vi nu var i england och dom inte är så intresserade av svensk politik (får man anta) så avslutade vi i stället med it is time 2 make a change och loggan men omarbetad.. (oroa er inte.. vi har deras fulla tillstånd att göra så.)

Tystnaden var total.

Och sen blev dom alldeles galna.

Perfekta avslutet för pausvilan.

Bakom scen skrattade vi av lättnad..

Det hade gått PERFEKT.

En sån stark politisk låt är aldrig lätt att förutsäga hur publiken ska reagera.

Snart var det dags att gå upp på scenen igen.

Låt på låt på låt.

Och sen den stora finalen.

-This is our new song for this tour, hörs Jenni Giis röst.

It is very special to all of us.

I hope you like it!

It's called,

Lights out!

Publiken skrek.

Jenni sjöng.

Hennes röst var mörk och sorgsen när hon sjöng om hopplösheten Ellen måste ha kännt, sorgen vi delade.

Publiken tände sina tändare.

Sen kom dom aslutande raderna.

Jenni höll ett ljus i sin hand och ljuset på scen var milt.

-What could she see in the mirror?

When the lights in her eyes had burned out?

When her future seemed so black,

that she couldn't even shout?

Lights out. (Jennis röst hade knappt vart en viskning mot slutet och när hon sjungt den sista tonen blåste hon ut ljuset hon höll och scenen blev svart)

Publiken skrek.

Författarens kommentarer.

Jag vill börja med att skicka ett stort tack till Rättvise partiet socialisterna som har lånat mig sitt namn.

Jag hoppas verkligen att jag gör dom rättvisa.

För er som vill veta mer om dom tycker jag ni ska kolla in

http://www.socialisterna.org/

och

http://offensiv.socialisterna.org/

Snart var skolan slut och vi sjöng om studenten och framtiden.

Jag vet inte om nån hörde våran bittra underton och ironin som dröp när vi sjöng om hopp och liv.

Men nu var ett kapitel avslutat och ett nytt skulle ta sin början.

Vi hade pratat och bestämt oss för att åka till england över sommaren.

Harriet och hennes Don't shoot the rabbit hade fått några spelningar och eftersom jag och Hanna hade hjälpt till (jag hade ritat "skivomslaget" och affisherna och Hanna hade gjort endel kulisser och effekter) så beslöt vi oss för att haka på.

England var en upplevelse.

På nätterna var det spelningar och festande och på dagarna åkte vi runt och tittade på gamla slott och shoppade.

Och som vi fotade. Jag ler bara jag tänker på det.

Mina foton inspirerade min lillebror så pass att han beslöt sig för att studera  arkitektur och historia och fick faktist stipendium för att studera i england och så småningom flyttade dit.

Det blev en förändringarnas sommar.

Mina affischer och skivomslag gav mig praktik på ett mindre bokförlag (praktik och praktik.. slaveri är nog bättre ord haha) men det gav mig mitt nuvarande jobb.

Hanna och Harriet beslöt sig för att förlova sig.. Dom valde (ursäkta mina missar nu) en vacker ring (alltså en åt dom var) i form av händer som höll i ett hjärta.. Den har ett speciellt namn men minns aldrig vilket. Och beroende på vilket håll hjärtat pekade så var man singel eller "upptagen".

Det var så vackert.

Jag hade inte sett jason nåt sen den där kvällen och jag funderade om "hans sort" var bundna till ett visst land eller ort eller så.. OM en svensk hämtare åker utomlands, kan den språket där automatiskt då?

Vilka funderingar jag får ibland..

Men allt var nu inte så frid och fröjd som det kanske låter.

Det är stor skillnad på hur saker fungerar i england och sverige, inte minst musik/krog branchen.

Så det blev endel dispyter. Och jag måste erkänna att höra Harret föra en het diskussion på ENGELSKA var blad d roligaste jag har hört.. Jag var faktist tvungen gå ut för att inte börja skatta.

Sen sov vi ju på vandrar hem oxå.

Bara det var en upplevelse i sig.. Vi tre delade rum.. Inte så kul som det kanske låter.

Lite flirtande med dom engelska pojkarna blev det oxå men inget allvarligt.

När det kommer till krita är jag nog i första hand en relations tjej..

En spelning höll dock på att sluta riktigt illa.. Både för oss och för publiken som var där.

Dom var i full gång med att spela och publiken var helt ok. Lite stökig som d kan bli på en punk konser men inget allvarligt.

Jag stod i baren och Hanna var bakom kulisserna och förberedde nåt där.

Jag såg en kille gå mot utgången med en tjej som såg aningen för full ut.

Sen känner jag hur det blir som ett tryck i hela puben. Det var som om nån skrek men jag hörde inget. Och ett hat som jag aldrig kännt förut.

Lampor började xplodera runt om oss och det började brinna..

Panik utbröt förstås och jag åkte med strömmen av människor ut genom dörren trots att jag egentligen i första hand ville till Hariet och Hanna.

När jag kom ut och flämtade efter luft och började fundera vad i hela h-vete som hände så hör jag hur tjejjen skriker.

Jag hör inte vad i myllret av andra panikslagna röster och så skrek hon ju på engelska så det var dessutom lite svårt att förstå.. Engelska på tv och engelska bland "vanligt" folk är långt ifrån samma.

Jag förskte ta mig fram för att se vad som pågick.

Jag såg bara glimtar genom alla människor. Men vad jag kunde se försökte mannen/killen dra in henne i en bil och hon kämpade emot.

Sen är jag lite osäker på vad som hände..

Men bilen började rulla och kraschade in i nån form av stolpe och föll över mannen.

Jag bara stod där först och gapade. Jag kunde inte tro mina ögon.

Ring ambulansen skrek jag rätt ut.. På svenska försås.. Call 911 skrek jag sen.. Tänkte att det fattar dom väl iallafall även om dom har ett annat nr.

Men ambulans och brandkår och polis var förstås redan påväg.

Jag försökte ta mig fram mot mannen men någon/någont hindrade min väg.

Jag kunde inte röra mig.

Jag fick bara stå där och se hur mannen dog.

Och när han hade dött var det som om nån släppte mig och jag kunde röra mig igen.

Jag vänte mig om men kunde inte se nåt.

Tjejjen var fullkomligt hysterisk och hade svårt att prata. Jag misstänker hon var drogad.

Jag misstänker att om bilen inte hade börjat rulla, om den inte träffat stolpen, om mannen inte hade dött..

Då hade nog hennes kväll kunnat sluta riktigt illa.

Och jag misstänker även att någon mer än jag visste det.

Och jag misstänker oxå att det var denne "någon" som fick bilen att börja rulla och att mannen dog.

Tack och lov blev det inte allvarliga skador på varken människor eller baren i sig.

Hanna och Harriet och dom övriga i bandet hade klarat sig i princip oskadda (bara några småskador när dom raffsade åt sig sina instrument osv) men vi var alla chockade.

Hanna babblade osammahängande att det kan inte ha varit hennes fel.. Dom effekterna hon hade gjort gick inte på samma säkring som lamporna som hade xploderat.

Harriet var sur för att en av hennes trummor hade gått sönder och behövde lagas. 

För någon annan var det en distpedal som  gått sönder men utöver det.

Änglavakt.

Men det var ingen ängel jag hade "sett".

Så mycket kunde jag säga säkert.

Så vi satt där.

Han och jag.

En levande en död.

Ingen av oss sa nåt.

Först var det en tung tryckt tystnad.

Det jag hade sagt hängde som en blöt filt över oss.

Jag var så arg, så besviken på livet, så besviken på döden oxå.

Jag ville ha hämd!

Han sa inget.

Inga dömmande blickar. (alltså även om han nu inte har nåt ansikte så kan man ju ändå "se" om nån tittar på en.)

Inga försök till att övertala mig att tänka annorlunda.

Inga hot om evig förbannelse om jag fortsatte mitt tankesätt.

Inga löften om att "Gluggen" skulle få sitt straff efter döden.

Det var han, jag och tystnaden.

Sen kändes inte tystnaden lika tung längre.

Hatet inom mig ersattes av en sorts tomhet.

Han tittade på mig men sa inget.

Han visste att jag började tänka om men han pressade mig inte.

Tomheten ersattes så småningom av sorg.

Jag började gråta.

Han höll om mig.

Vi satt där.

Jag torkade mina tårar.

Tog ett djupt andetag som darrade av tillbaka hållen gråt.

Han hjälpte mig upp från golvet.

Hans hand var sval.

Han bleknade bort och försvann innan jag hann säga tack.

Men jag vet att han kände hur tacksam jag var.

Finns det hopp finns det liv.

Och framtiden kändes inte lika mörk längre.

Vi skulle vara förbannade, ledsna, tomma, arga.

Vi skulle sörja, och så småningom le och när vi minst anade skulle vi skratta igen.

Vi skulle inte glömma men vi skulle gå vidare.

Jag gick tillbaka till mina vänner.

Hur säger man till nån på tal om ingenting.. Jag vet att det finns ett liv efter döden för jag kan se döda?

Jamenar, även om nu vi konstnärer har ett "friare" sinnen än kanske andra och även om dom var mina bästa vänner så.. Tja... Man kan inte tro på allt.. Hur bra vänner man än är.

Dessutom var det ju inte som att jag såg döda eller hämtare varje dag eller nåt.

På dom åren som hade gått mellan vårt första möte och när jag delade lägenhet med Hanna och Harriet hade jag bara sett hämtare en handfull gånger.

Jag vet att både Hanna och Harriet misstänker nåt. Dom har ju inte kunnat undgå att se att jag ibland verkar titta på nåt som inte finns hur diskret jag än försöker vara.. Det är nackdelen med att känna nån riktigt bra. Det är nästan omöjligt att ha hemligheter för varandra. Men är man riktigt goda vänner så respekterar man oxå behovet av "hemligheter" en privat sfär om man så vill.

Och det gjorde dom..

Jag visste att dom skulle lyssna om jag ville prata och dom visste att ville jag prata skulle jag komma direkt till dom.

Det var ju inte som att jag och mannen utan ansikte (jag kallade honom Jason i mitt huvud, för att hans ansiktslösa ansikte fick mig att tänka på jason från fredag 13, kanske inte så smickrande men men..) träffades för en fika eller nåt.

Nästa gång jag träffade honom och fick prata med honom så hade det gått säkert 5år.

En tjej på skolan tog livet av sig.

Hon hade vart mobbad under flera år och trots att vi försökte hjälpa henne så orkade hon inte tillslut utan tog en näve piller.

Många tyckte förstås att det var sååå tragiskt (och ändå hade dom inte gjort nåt medan hon levde) medan andra tyckte att hon var feg som tog den lätta vägen ut.

Det gjorde mig så förbannad att jag nästan kokade över.

Mobbar patrasket hade inte ens vett nog att se d minsta skyldiga ut till d dom hade gjort.

Harriet blev så jävla arg när hon hade hört dom skämta om den döda tjejjen att hon gick fram till den sk ledaren, Spottade honom i ansiktet och undrade om han var nöjd nu... Och att han egentligen skulle sitta i fängelse för mord.

För det var så vi såg på det.. Det må ha variet hennes eget beslut att ta sitt liv.. Men det var dom som fick henne dit.

Dom kunde lika gärna ha tvingat i henne pillren.

Dom mördade henne.

"Ledaren" hade kastat en överlägsen blick på Harriet och sagt om hon fick lite kuk i sig skulle hon inte vara en sån fjollig kärring.

Efter det var hans nya smeknamn gluggen.

Nu förespråkar jag inte våld.. verkligen inte.. Men när hon gav honom den där fet högern.. Fan va gott jag mådde. Sry men jag är inte mer än människa.

Vi höll en form av anti våld (hmf) mobbing sorge vaka den natten.

Vi stod där ett helt gäng med tända ljus och sörjde.

Jag tog några glas för mycket och blev lite väl rund under fötterna kanske.

Jag var ledsen arg bitter.

Jag ropade på "Jason". Han kom.

Men då visste jag förstås inte vad jag ville få sagt.

Så vi satt där tysta en stund.

Är det en dödssynd att ta livet av sig? frågade jag tillslut. Tog hon den lätta vägen ut? Kommer hon till himlen?

-Varför skulle det vara en dödssynd att ta livet av sig? Det är inte alls fegt. Det är däremot en av dom största tragedierna i livet när någon väljer att avsluta livet innan det knappt ha börjat. Men fegt? Den lätta vägen? En av dom absolut största instinkten hos människan är viljan att leva. Vi vill leva! Vi är skapta för att leva. Och sen har vi hoppet.. Människor söker desperat efter hopp även när det verkar vara som allra mörkast. Minsta lilla hopp att klamra sig fast vid. Så hur desperat måste hon inte ha varit för att lämna sin familj sina vänner på det sättet? Vilken ångest måste hon inte ha kännt när hon mycket väl vet vilken smärta hon orsakar? Så att säga att hon tog den lätta vägen ut? Nej det är fel. Om hon kommer till "himlen"?, det är hon själv som avgör sitt öde.. Bara hon kan bestämma det. Hon kan lika gärna välja att hon vill ha en ny chans med livet.

-Hur kan såna som gluggen tillåtas leva? Varför gör ni inget?

-Vad ska vi göra? Vi är inga poliser som säger åt er hur ni ska leva era liv. Ni väljer själva era öden.

-SKA HAN BARA FÅ GÅ FRI DÅ? jag var så arg att jag skrek. HAN MÖRDADE JU HENNE, även om det var hon som tog tabletterna.

-Alla liv har ett värde, sa Jason.

Jag ville strypa honom.

Jason tittade på mig.

Jag var arg.

Han sa inget.

Han bara satt där och väntade.

-Jag vill att han ska straffas väste jag. Jag vill att han ska må lika dåligt som hon gjorde.

-Skulle du må bättre då?

-JA!

-Och på vilket sätt skiljer du då dig från honom? OM du njuter av att han plågas då är du ju som honom.

-Det skiter jag i sa jag.

-Ilska och hat är fullkomligt naturligt. Men att faktist njuta av någon annans lidande.. Är det verkligen den väg du vill gå?

-Just nu vill jag det sa jag tyst.

Hur går man vidare med sitt liv när man faktist vet med 100% säkerhet att det finns en fortsättning efter döden?

Och inte nog med det, Du väljer själv hur den fortsättningen kommer att bli beroende på hur du lever nu.

Mannen hade sagt att det största hotet inte var hat våld krig och sånt som man skulle kunna tro, utan likgiltighet.

Så jag såg till att bry mig.

Inte så mycket för att jag kände mig på nåt sätt tvingad för att hamna i himlen eller nåt.

Jag började faktist läsa bibel efter jag pratat med mannen men kom fram till att bibeln gav inte mig nåt.

Och jag behöver inte tro på bibeln för att vara en bra person.

Men jag ville visa att jag hade hört det han hade sagt och jag brydde mig.

Inte bara om mig utan alla andra där ute oxå.

Världen är bra mycket större än bara jag.

Och bryr jag mig kanske jag lyckas få någon annan att by sig oxå.

Så jag gjorde allt för att engagera mig.

Men när man bara är en person kan man bara gör sååå mycket.

Man måste leva för sig själv oxå inte bara andra.

Om man bränner ut sig så är man inte till hjälp för nån.

Och det var precis vad jag gjorde.

Första året på gymnasiet hade jag så många bollar i luften att jag knappt hann med att andas.

Skolarbetet blev lidande och jag tappade lite fotfästet om mig själv.

Jag hade i all min strävan efter att hjälpa andra finnas där tappat bort mig själv.

Vem var jag egentligen?

Det var då jag träffade Hanna och Harriet.

Jag satt och grät i ett hörn i källaren på skolan. Kände mig fullständigt vilse.

-Vi funderade just hur länge du skulle orka utan att bryta ihop sa Hanna och räckte fram en näsduk.

-Du måste leva lite själv oxå, sa Harriet och hjälpte mig på fötter.

-Jag har så mycket att göra snyftade jag föga 6igt med snoret rinnande från näsan..

-Det enda du behöver göra, sa Hanna, är att komma med oss till fiket och ta en stooooor latte och slappa en stund.

-Men jag har lektion om 20min sa jag.

-Det är lika bra du gör som hon säger, sa Harriet. Det var nämligen inte en förfrågan. Det var en order!

-Japp, sa Hanna. Så torka näsan fixa makeupen så går vi.

Till min förvåning så började jag skratta och följde med dom.

Det bästa val jag nånsin har gjort för vi har vart vänner sen dess.

Och vilka vänner sen.

Det var faktist Hanna som fick mig att börja måla. Jag har alltid älskat att måla men mina lärare har aldrig tyckt att jag var säskilt duktig så mina betyg i bild var inget att hurra för.

Jag lyckades aldrig lära mig dom olika stilarna.. Kunde inte säga vilken konstnär som målade vad under vilken period och jag brydde mig inte heller.

För att inte tala om skuggning..

Suuuck.. Vet inte huuuur många samtal jag och mina lärare pratade om det.

Det Hanna såg i det jag målade var inte att det var perfekt.. Hon såg mina brister och var inte rädd för att säga vad hon tänkte, men vad hon såg var att jag målade en känsla. Och DEN fanns i allt jag målade.

Harriet lärde mig att dels säga nej till mig själv men oxå att säga ja till livet.

-Vad är livet till för om inte levas?, sa hon..

Och hon hade förstås rätt.

Naturligtvis ville jag fortfarande visa världen vikten av att bry sig.. Vikten av känslor. Vikten av att räcka ut en hand åt nån.

Vi blev dom tre musketörerna.

Vi höll ihop i alla väder.

Och det behövdes verkligen.

För livet är inte alltid så lätt att leva.

Om ni inte redan har förstått det så är Hanna och Harriet ett par.

Och trots att vi lever i ett modernt sammhälle så är det tyvärr inte alla som accepterar "den sortens relation". Har aldrig förstått mig på såna om jag ska vara ärlig.

Spelar väl ingen roll vilken läggning man har så länge det är av egen fri vilja och man inte tränger sig på nån?

När Harriets föräldrar fick veta hur det var så kastade dom helt sonika ut henne på gatan.

Hon var inte välkommen längre.

Hur tänker endel egentligen?

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Lev ditt liv som JAG vill annars dra???

Förstår ni hur himla övergiven hon måste ha kännt sig?

Hur illa ens föräldrar än är så är dom ju ändå ens föräldrar.

Det är ju dom man ska kunna lite på i alla väder.

Om man inte kan lite på dom vem ska man då kunna lita på?

Men vi fanns där.. Jag och Hanna.

Och inte bara det.

Mina föräldrar fanns oxå där och så även Hannas.

Vi tog hand om henne.

Och slutligen skaffade vi tre våran första lägenhet tillsammans..

Nu vill jag ju inte få det att låta som om livet var perfekt för det var det inte.

Det är inte så lätt att dela lägenhet även om man är vänner.

Framförallt inte när två är konstnärer som behöver utrymme och en är trummis.

Men har sagt att livet är lätt att leva?

Jag brukar säga att livet är som en dans på rosor..

VARNING FÖR TAGGAR.

Men vi klarade det.

Men jag berättade aldrig för dom om vad jag hade vart med om.

Den biten höll jag för mig själv.